Dagarna flyter på som vanligt, oftast är vi glada och har massor av skojiga saker för oss. Men så kommer kvällarna när allt är lugnt och vi ska krypa till kojs. Vissa kvällar slutar inte tårarna rinna förrän jag somnar och andra kvällar kan jag somna leendes. Alltid med Dimon i tankarna. Jag försöker att inte tänka på de där sista timmarna tillsammans med Dimon utan på allt det roliga vi har haft för oss. All glädje Dimon gav oss. Men det är så lätt hänt att tankarna snurrar till ögonblicket då jag fick höra att Dimon är död.
Tror jag har förträngt att Bulan inte kommer tillbaka fram tills igår. Eller förtränger jag fortfarande det? Vet inte riktigt.. Men jag har nog iallafall börjat förstå att han är borta. Men jag kommer aldrig någonsin glömma min lilla pojke. Dimon finns kvar i mitt hjärta. Älskade bulungen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar