Sitter här på jobbet med tårar i ögonen. Kan inte sluta tänka på dej. Tänker på dej precis hela tiden, dag som natt.
Jag tittar på bilder av dej och minns hur det kändes att smeka ditt fina huvud, krama dej, sitta brevid dej. Du brukade komma upp i soffan när jag satt där. Alltid skulle du ligga på mej eller åtminstone sitta tätt intill mej. Du ville helst sova med mej som din huvudkudde. Jag kommer ihåg dina vackra, mörka ögon som brukade titta så uppmärksamt på mej. Fina lilla Dimon. Jag förstår inte det här. Kommer du verkligen aldrig tillbaka?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
får tårar i ögonen av att läsa det här :(:(:( för jag kan tänka mig ett liv utan Ebba och hur hemskt det skulle vara. modiga Ulrika ... det bästa du har är minnen och vetskapen om att Dimon aldrig mer behöver lida pga sina sjukdomar.
Skicka en kommentar