Sorg och olidlig saknad

För lite mer än ett dygn sedan kramade jag dej för sista gången. Du var så glad och söt och gjorde alla konster du kunde för att få smaka lite hundgodis som fanns i skålen där i det där rummet. Du var så duktig och lugn när veterinären undersökte dej. Du har ju blivit undersökt så många gånger förut så du var van. När veterinären kom med sina sprutor sniffade du nyfiket på dem och dansade din lilla hälsningsdans. Du var så positiv och underbar! Så vacker.. världens vackraste lilla hund. Du delade ut pussar till alla som ville ha och det var svårt att vara ledsen när du var nära. Fast jag var där och smekte ditt lena huvud och snuttade med dina små öron tills du tog ditt sista andetag så kan jag bara inte förstå att jag aldrig mer kommer få se dej igen. Det såg ut som att du låg och sov. Ville bara be dej vakna och åka hem med oss. Det känns så tomt här utan dej.. lilla Bulan. Men jag vet att du har det bra nu. Nu har du inte ont längre.. och nu kliar det inte mer. Men det gör så ont i mitt hjärta, det känns så tomt! Allt ser ut precis som vanligt här hemma. Precis som när du var här hos mej. Dina leksaker är utspridda lite här och var. Din skål med frukost står kvar i väntan på att du ska komma och äta. Ditt täcke ligger på frysen i hallen. Ditt halsband hänger på sin krok.. Idag ska jag städa bort lite av dina tillhörigheter så jag kanske kan börja bearbeta att du aldrig någonsin kommer tillbaka hit.. hem. Älskade lilla Dimon. Jag saknar dej!

I lördags märkte jag att Dimons högra bakben såg svullet och vätskefyllt ut. Jag klämde och kände igenom benet och kollade efter sår men hittade inget. Dimon visade inga tecken på att ha ont, haltade inte eller något utan betedde sig som vanligt.
Vi avvaktade lite men på söndag morgon såg benet värre ut och var extremt svullet. Dimon ville helst inte stödja på benet och dessutom hade han feber så jag ringde jourveterinären i Gällivare. Hon ville att vi skulle komma in med Dimon så hon fick röntga benet och undersöka hälsotillståndet. Så vi åt snabbt frukost men Dimons mat lät jag stå kvar på diskbänken eftersom jag inte visste om han skulle behöva sövas ner eller inte. Tänkte att han får äta det när vi kommer hem istället. Vi körde till Gällivare och väl framme hos veterinären blev det dags för undersökning direkt. Det hade börjat komma ut vätska från benet och på insidan var det alldeles rött och såg riktigt hemskt ut. Nu hade han 39,6 i feber (vanligtvis brukar hans temp ligga kring 38-38,4).

Han blev röntgad och fick en spruta med smärtstillande och en med antibiotika. Sedan fick vi sitta och vänta ganska länge i väntrummet medan en annan jourpatient blev undersökt och behandlad. Då visste vi inte hur allvarligt läget var utan vi satt mest där och drack kaffe och Bulan strosade omkring och vilade på en fäll lite om vartannat.

Efter en ganska lång väntan kom veterinären ut till oss och sa att hon nu tittat på röntgenbilderna och att hon såg att Dimon hade måttliga benpålagringar på hasleden. Hon sa att det förmodligen ser precis lika illa ut på det andra bakbenet också. Jag fick själv komma och titta på bilderna och det var ingen vacker syn..

Vi fick höra att Dimon måste in till Gammelstad för att läggas in på djursjukhuset där för ledspolning och annat. Hon sa att han har ont i benen och att det inte skulle kunna bli bättre, snarare värre med tiden. Smärtstillande livet ut.. som inte kan kombineras med kortison. Så vad väljer man? En hund som inte har ont men som kliar sig blodig? Eller en hund som kliar lite lätt men som istället har ont i benen ? Eller att låta sin älskade lilla hund få somna in och slippa alla plågor för gott?

Vi beslöt oss för det sistnämnda förstås. Veterinären tyckte att en så ung hund som Dimon ändå var, inte ska behöva äta mediciner resten av sitt liv. Vi tyckte inte heller att det kändes värt. Han har lidit tillräckligt med tanke på att han inte varit frisk en endaste dag sen han flyttade hem till oss för drygt 2 år sedan. Blodiga diarréer som liten valp, extremt känslig mage, allergi och klåda och nu detta till råga på allt.

Beslutet var fruktansvärt att fatta. Men det var verkligen dags nu. Dimon har det bra och behöver inte lida på något sätt där han är nu. Jag och Dimons husse däremot.. så oerhört jobbigt det är att Dimon inte finns med oss längre. Men i våra hjärtan kommer han alltid finnas kvar. Älskade lilla Bulan, vi älskar dej. Det är så tomt utan dej.

Nu förstår jag varför Dimon ibland kunde va så grinig och arg på andra hundar den senaste tiden. Och inte konstigt att han inte ville dra när jag försökte få honom att dra mej på skidorna. Min lilla pojke hade ju ont! Ibland borde hundar kunna prata människospråk. Vi har frågat honom tusentals gånger. Har du ont Dimon? Mår du dåligt? Men såklart har han inte kunnat svara.. Och han har inte visat något.. min lilla tuffa Dimon.