En vecka har gått

För en vecka sedan vid den här tiden ringde jag jourveterinären i Gällivare. Inte kunde jag ana att jag skulle få åka hem utan min lilla hund. Det är så tomt här hemma utan min Dimon. Saknar dej Bulan! Jag gjorde allt jag kunde för dej men tillslut gick det inte mer. Ville att du skulle må bra och få vara frisk. Hoppades att jag skulle få ha dej kvar i mitt liv tills du var en gammal och klok gubbe med grå nos. Du var oerhört viktig för mej. Du fanns alltid här när jag behövde dej. Du var så speciell för mej. Mitt lilla hjärta, mitt allt. Alltid glad och fantastiskt söt. Mjuk och försiktig, klok och vacker. Tänk att jag aldrig mer få ta en mysig skogspromenad med dej.. Så orättvist. Vi brukade ha så roligt när vi gick tillsammans du och jag. Jag har inte kunnat ta med Ewert till Tuollaskogen sen vi sist var där, förra fredagen. När du ännu var med oss. Jag vill men vet inte om jag är redo. Det var ju vårat ställe. Vi har gått där sen du var en liten, liten knatte. Kommer nog kännas märkligt att gå där utan dej. Hittade en liten filmsnutt från när vi var i Tuolla för 2 veckor sedan. Du var glad och sprallig och så härligt busig som bara du kunde vara. Älskar dej Bulis. (Försökte ladda upp filmsnutten på bloggen men det funkade inte så jag får försöka en annan gång.)


Jag och Ewert har nu börjat ordentligt med att ta igen all försummad träning. Hade som ingen ork med hundarna där ett tag när det var så rörigt i mitt liv. Nu jobbar jag så bra tider så jag och Ewert har hela dagarna fria redan från kl. 12! Så vi är ute och social/miljötränar för fulla muggar. Ewert skäller på allt, alla och ingenting. Han lägger sig när han ser andra hundar för att sedan göra utfall när de närmar sig. När vi hälsar på folk blir han helt tokigt stressad och hoppar och piper och flåsar. Så vi har massor av jobb kvar innan man kan kalla Ewert för en riktigt trevlig och väluppfostrad jycke...