Luletripp och solsken

I fredags åkte jag och Ewert mot Luleå för att hälsa på Fanny med boxertöser samt Lotta och djuren. Tyvärr blev det inget besök hos Lotta men hoppas vi kan komma på besök en annan gång istället. Det var jättefina och bara vägar till Luleå så resan gick finemang. Framme hos Fanny, Marcus och syster Alma samt Dimons syster Ebba så blev det boxerbus! Ewert tyckte nog det var väldigt spännande att hälsa på så söta boxerbrudar. Och roliga var de ju att leka med förståss. Han hann till och med bli lite förälskad i Ebba (som löpte). Liv i luckan var det hela helgen och kul hade vi. Speciellt på våra promenader på isen där hundarna fick härja fritt. Ewert och Alma lekte likadant och är ju precis lika galna. Härligt att se!

Ewert fick ha på långlinan varje gång han skulle vara lös och det fungerar ju bra. Har även kommit framåt i koppelgåendet under helgen. Vi har ju inte promenerat själv särsklit mycket utan gått tillsammans med Fannys vovvar. Väldigt bra träning för Ewert! Och det har som sagt gett resultat i form av att Ewert inte är lika hispig och dragig längre.

Helgen gick väldigt fort och hips vips så var det söndag och det var dag att börja åka norrut igen. Hann träffa Lotta en hastig minut och säga hej samt hämta upp några fodersäckar men sen bar det iväg hemåt. Oerhört tråkigt att köra hem.! Vägarna var hemska och vädret förjäkligt. Massa vatten och elände på vägarna som gjorde att man fick dra ner ordentligt på hastigheten. Efter halva vägen byttes vattnet ut mot snö och is. Blä! Väl hemma var vi ordenligt trötta och utmattade.

Idag har vi tagit morgonpromenaden i tråkigt snöoväder och eftermiddagspromenaden i strålande sol. Aprilväder?
Vi gick i Tuolla och Ewert hade på långlinan. Skötte sig utmärkt! Vi busade massor med nya, lilla bitstocken som redan blivit våran favoritleksak på promenaderna. Var in på Djurmagazinet i Luleå och köpte den samt koppel och annat till Ewert. Klart gossen ska få¨lite nya saker när vi är på resa ;)

Nästa sväng neråt lär bli i slutet av Maj när det är utställning i Piteå. Och såklart när det är dags för MH. Fast det vet vi inte när det blir ännu men..

Finns lite nya bilder i fotoalbumet på Ewert, Alma och Ebba.
Nu ska vi slappa. Höres!

Många misslyckanden på raken

Känner mej arg och .. ja mest arg och besviken. På mej själv.. och den ondsinte Hewert ;) Under de senaste veckorna har han visat upp många extremt olydiga sidor som jag inte sett skymten av förut. Han har ALLTID kommit på inkallning och stannat upp när jag bett honom vänta. Men nu den senaste tiden har han totalförändrats. Idag på löspromenaden efter elljusspåret så bad jag honom sitta och vänta medan två barn med tillhörande mamma åkte skidor förbi oss. Han tyckte det var jobbigt att inte få springa fram till dme men höll sig i skinnet. När det åkt förbi oss en bra bit så lockade jag på honom och började gå vidare. Han följde med någon meter men sedan tvärvände han och satte av i full galopp mot skidåkarna! Jag ropade NEEEEEJ!! KOM HIIIIT! Men icke då, hundJÄVELN visade inte något tecken på att ha hört mej. Jag blev förbannad.. och skämdes. Hoppades innerligt att han inte skulle hoppa på barnen. Tror inte han gjorde det heller men han studsade mot mamman och försökte leka med henne. Sen ropade jag KOOOMMM! igen och då kom han äntligen tillbaka. Lyckades få fram ett sammanbitet braaa gubben men sen kopplade jag honom och kollade nog rätt argt på lillen. Jag kokade inombords!

Stod där ett tag och funderade vad jag skulle göra för att lära honom att han inte får kuta iväg sådär. Anledingen att jag blir arg är ju för att det inte känns bra och tryggt när han springer fram till barn hux flux. Vad gör jag om något händer? Han skulle ju inte skada dem men han kan ju lätt skrämma barn med sin glädje och bufflighet.

Hade med favvoleksaken, kamprullen, som jag passade på att göra nej-övningar med. MASSOR med nej, stanna och inkallningsövningar. Och såhär ska jag banne mej göra många gånger per dag nu. Om Fanny vill vara med till helgen så ska jag ta någon av hennes hundar som lockbete för våra stadgeövningar. Ewert ska bli en duktig kille. Det är jag fast besluten om. Nu har han fått chansen att vara olydig så många gånger och det blir ju bara värre om jag inte börjar motarbeta detta med en gång.

En sak jag vet att jag gör fel vid sådana här incidenter är att jag surar i efterhand och det märker säkert Ewert såklart. Jag vill som straffa honom men vet att det rä försent eftersom handlingen redan är gjord. Men är det verkligen bara jag av alla hundägare som inte lyckas vända om i humöret och bli neutral/glad direkt? Jag är ju förbannad på riktigt! Idag lyckades jag iallafall göra något bra av mina känslor. Vi fick till EN MASSA lyckade övningar direkt efter att Ewert kom tillbaka. Han klarade alla övningar galant. Antagligen för att jag var så bestämd i allt jag gjorde. Tydlig, precis så som man ska vara.

Annat är det nog tyvärr i skarpa lägen. Då är jag som redan inställd på att Ewert inte kommer lyda och därför lyder han såklart inte. Jag ropar KOM HIIIT fast jag innerst inne inte tror att han kommer att vända och komma till mej. Jag måste TRO på att han ska lyda, jag måste MENA mina kommandon i skarpa lägen också. Då är det ju som allra viktigast.

Men men, vi tar nya tag hela tiden. En vacker dag ska Ewert också bli en superduktig kille. Ska börja med långlina som jag gjorde med Dimon. Det blir nog finemang det här :)

Underbart att få skriva av sig, nu är jag glad och taggad igen :D Ewert är ju världens gladaste och härligaste hund. Älskar honom! Igår var han superduktig hela dagen och vi hade så kul tillsammans. Tränade kopplegående och kontakt och det artar sig.. vissa dagar iallafall.

Vidare till magsituationen då. Lös och jäklig i magen men det kommer bara 2-3 gånger per dag nu så. Vet inte hur jag ska göra under helgen riktigt med maten. Ska ju iväg på resa tänkte jag och jag hade ju hoppats att han skulle kunna äta sin vanliga mat då. Usch, alltid är det något som ska krångla..

Well, solen skiner så vi äro glada!
Hejpa

Magsjuka i vår boning

Igår kväll brakade det loss. Ewerts mage havererade totalt och vi fick springa ut för att klämma brun soppa en gång i timmen. Ewert såg verkligen eländig ut. Detta utspringande en gång i timmen fortsatte under hela långa natten samt morgonen. Det såg ut som att det aldrig skulle bli något slut på eländet! Vi var så trötta och Ewert hade så ont i maggen sin. Det höll i sig fram tills 2-tiden nån gång (på dagen alltså. Nu verkar magen ha lugnat ner sig ordentligt för han har inte behövt baja diarré på säkert 6 timmar. Hoppas ver4kligen att det ordnar sig nu och att han snart är pigg och kry igen! Han har mest sovit idag eftersom vi inte fick någon sömn inatt. Jag ska också gå till bädden inom kort. Är trött som en gris..

Vill bara beklaga mej över att Ewert är så smaaal! Förstå vad snabbt hundar rasar i vikt av minsta magproblem. Fast i och för sig har ju Ewert ätit dåligt under hela påskhelgen också + nu då igår och idag har han ju inte ätit annat än fil. Vill att han ska bli frisk och börja äta ordentligt igen!

Vi har iallafall varit ute och busat i solen idag :) Tränat ingångar och inkallning och lite vardagslöydnad. Ewert tyckte dte var kul att komma ut och röra på sig lite efter allt slöande och allt magont.

Nä nu går vi och sover, det svider i ögonen av att sitta vid datorn.

Gonatt!

Tillbaka i kyliga Kiruna

Hem kom vi igår. Kändes inget vidare att åka hit för vi hade det så mysigt i byn. Vi saknade Dimon och Ewert var lite olydig men för det mesta var det bara trevligt. Mycket skoteråkande och korvgrillande hann vi med. Ewert gillar inte alls skotrar har jag också fått erfara.. Men vi satt i kälken och Ewert fick vara inkurad under en gosig filt så det gick ju bra ändå. Om han skulle springa lös brevid skotern så gick det värre. Han skulle promt framför skotern och hugga tag i skodorna för att försöka döda maskinen. Tuff (eller dum) hund? Jag vet inte riktigt.

Ewert både sov och åt dåligt i byn. Han är inte van att åka på resor och bo någon annanstans än hemma utan Dimons sällskap. Men nog kommer det bli bättre med tiden får jag hoppas. Han är ju bara barnet ännu :)

I byn blir det lätt så att vovven får härja lite lösare och friare på gården och koppel behövs ju egentligen aldrig. Så på bara några få dagar har han förvandlats till en hyfsat olydig hund. Idag när vi promenerade efter en gångväg så drog han ut på vägen där det körde bilar. Jag sa NEJ! Kom hit! men han sket i det och började trava mitt på vägen. Snacka om att jag blev skitskraj! En bil var tvungen att väja och sladdade litegranna. Bilföraren blev nog också rätt skraj.. och förbannad måhända? Ewert kom till mej efter ett tag och jag kopplade skitkorven. Gick till elljusspåret och släppte lös honom. Det kom 2 skotrar så jag visste att jag måste koppla honom igen om jag inte ville ha honom till att jaga de stackars skotrarna med bihang. Så när de kört iväg och vi gått kopplade en bit tänkte jag att han får kuta fritt resten av promenaden. Och vad gjorde ynglingen?! Jag och pappsen gick åt ena hållet och Ewert drog som en oljad blixt mot hållet där han såg skotrarna försvann för några minuter sedan. Jag gastade KOM HIIIT! Men han brydde sig inte.. Ååååh!
Så vi väntade och strax kom den lilla lymmeln kutandes tillbaka. Han tycker inte om att vara utan mej men han fattar som inte det förrän han är lång borta från mej. Och det rä nog ett enda virrvarr av känslor och viljor i hans lilla huvud nuförtiden. Men resten av promenaden skötte han sig fint. Vi tränade lite stadgeövningar och det gick galant. Tror faktiskt jag borde börja träna med långlina så det här inte kan upprepas. Han kunde ju ha blivit överkörd!!

Nåväl han är överlag en duktig kille. Vi börjar få till bakdelskontrollen och fotpositionen nu samt att apporteringen ÄNTLIGEN börjar sitta :) Trodde aldrig det skulle gå för han har vägrat ta emot föremål från mina händer, enbart tagit sådan som ligger på golvet. Men med hjälp av klicker, godis samt tålamod så gick det att fixa till.

Aja, nu ska vi slappa och längta efter helgen då vi åker till Lule/Boden. Ska hälsa på våra kära boxerkamrater samt shoppa ett och annat :)

Baj baj!

Strax drar vi

Nu fick jag precis påskledigt. Ska bara packa ihop våra saker och lasta bilen full. Därefter bär det iväg mot M-byn :)Så längesedan vi var där och slappade! Alldeles för längesen.

Ja joo, vi var ju på utställning i söndags. Ewert skötte sig rätt bra emn var oväntat hoppig och studsig. Alltså värre än vanligt ;) Men HP och BIR slutade det med. I gruppfinalen åkte vi ut mot en fullvuxen St. Bernhard så vi hade som inte så mycket att komma med där. Ewert är ju bara baaarnet ännu.

Aja, nu åker vi till byn och fortsätter drömma om en fransk bulldog.

Glad Påsk på er allihopa!

Sådant sug!

Jag vill ha en fralla! Ewert behöver en fralla! Vi vill ha en liten hundpolare.. hjälp!! Fast en till boxer hade inte heller suttit fel.

Många undrar varför jag inte kan lugna ner mej och nöja mej med att ha bara Ewert. Det är ju lätt och smidigt att ha en hund. Men jag tycker faktiskt det verkar trist för Ewert att inte ha en egen hund :P Dessutom klarar han inte att vara ensam hemma utan hundkompis. Och det är som så tomt med bara en hund nu när jag haft två hundar. I mitt hjärta finns det plats för en massa hundar. Jag har kärlek så det räcker och blir över.

Ja det var bara det jag ville ha sagt.

Nu ska vi natta oss, klockan börjar bli natt.

Fint vårväder

Jag och Mr Hewert har varit ute mycket idag. Man måste ju passa på när solen skiner. Morgonprommen tog vi i Tuolla och det var riktigt mysigt. Pigga blev vi också!
Vi har slappat en massa också men ikväll ska vi försöka städa till och träna lydnad.. inomhus. För solen har nog försvunnit till kvällen. Vi gillar mest att va ute när solen skiner ska ni veta ;)

Ewert är en liten plåga när vi går koppelpromenader men det tar sig. Vi kan passera andra hundar utan att han lägger sig.. oftast iallafall. Vi tränar varenda dag på hundmöten eftersom man ju möter hundar överallt där vi bor. Tycker det börjar arta sig ändå.

Fotade grabben lite igår så nya bilder finns i fotoalbumet.

Nä fanns inte så mycket att berätta idag. Mer blir det imorgon efter utställningen.

Hejpa kamrater!

Fick ett samtal precis

De ringde mej här på jobbet från vet.stationen i Gällivare. Dimons aska har kommit tillbaka och jag får hämta hem honom när det passar. Allt blev plötsligt verklighet. Dimon finns inte mer. Hans kropp är bränd och finns nu i en urna i Gällivare.

Känns ändå skönt att jag nu ska få hämta hem honom och att han inte ligger i en frys i Gällivare. Men så hemskt det är ändå! Saknar min Bula...

...

Nu har hela långa dagen gått och jag har grinat från och till hela dagen. Tänker på Dimon och saknar nåt så otroligt. Nu är det verkligt. Undra om jag är trögfattad? Det tog över 5 veckor innan jag insåg att min älskadse pärla är borta för all evighet. Har inbillat mej att han bara är halvt borta, att han är här i krokarna och kommer tillbaka så småningom. Men nu är han helt plötsligt helt borta. Vill hämta hem hans aska så en liten del av honom är hemma iallafall. Går det att leva utan Bulan? Har klarat mej hittills men då i någon form av drömvärld.

Ewert har fått en ny kompis!

Vi var precis ute på en snöig kvällspromenad. På en promenadväg mötte vi en liten rar miniatyr bullterrier-pojk vid namn Mio. Ägaren undra om vi skulle släppa lös hundarna och det tyckte jag lät som en bra idé. Mio är lika gammal som Ewert och de hade jättekul i snön! De lekte likadant och var lika oömma och hårda och alldeles unbderbara tillsammans! De hade nyligt flyttat hit till stan från Stockholm så de ville gärna hitta nya hundkompisar. Ewert ställer självklart upp som lekkompis till Mio så vi ska styra ihop en till hundträff här snart. Roligt, roligt! Ewert har ju inte så många kompisar här i stan, men de han har (Yoda och Yla) träffar han flera gånger i veckan. Han älskar verkligen att leka med sina polare.

Tidigare idag har vi varit på en snöig långpromenad tillsammans med syster och hennes hundar. De har så kul tillsammans och ojoj vilken bra konditions/muskelträning det är för hundarna att leka och springa i djupsnö!

Dimon.. och livet

Älskade lilla vän! Det har gått 5 veckor idag och livet rullar på. Alla lever som vanligt, som om ingenting hänt. Trots att du är borta. Du som var så viktig för mej. Vet att det är många som saknar dej och tänker på dej. Jag vet att du har det bra nu och att du inte har ont någonstans. Jag är så glad för det! Men vi andra som är kvar har det inte fullt så lätt. Jag tycker ändå att det har gått bra, nu när det har passerat några veckor. Det känns både lättare men ibland också jobbigare.

Det har gått så lång tid.. Kommer ihåg din sista timme färskast förståss. Från ögonblicket när vi fick veta hur illa dina röntgenbilder var och vad veterinären sa. Om att du kommer få äta smärtstillande resten av livet och att du måste åka in till Gammelstads djursjukhus för ledspolning osv osv. Hur jag direkt fick panik och tänkte nej nej nej! Nu får det vara nog! Han har nog med krämpor som det är... Kommer ihåg den där stunden så tydligt. Det var riktig panik och sorg på samma gång. Vi fattade snabbt beslutet om att du inte ska behöva lida mer. Vi älskade dej så mycket. Trodde inte man kunde älska en hund så mycket. Du var så mycket mer än "bara en hund".

Den där sista timmen grät jag konstant samtidigt som jag försökte att hålla mej lugn och "normal". Ville inte att du skulle märka något men det var svårt att vara som vanlig när jag visste vad som väntade inom kort. Jag kramade dej massor och du pussade på oss sådär försiktigt som bara du kunde. Du var så glad! Jag förstår inte hur du kunde vara så glad trots att ditt ben måste ha gjort fruktansvärt ont.
Du fick sprutor som skulle göra dej trött men du blev inte ett dugg trött. Vi gick ut och släppte dej lös på parkeringen. Du travade omkring och var busig och härlig. Ewert försökte fånga din uppmärksamhet men du struntade i honom. Kanske var du lite påverkad av de där sprutorna ändå? Jag visste att det var den allra sista gången du var ute och sprag. Jag visste att allt du gjorde under den där timmen var det sista du gjorde i livet. Älskade lilla hund.
Jag fotade dej med mobilen för att jag kände att jag ville ha några sista bilder av dej. Som om jag inte redan hade massvis av Dimon-bilder..

Vi satt där inne i det där rummet på vet.stationen. Ett stelt undersökningsrum. Jag satt på golvet med dej och du gjorde en massa tricks som du tyckte om. Vi var ensamma du, jag och husse. Vi visste att nästa gång veterinären kom in så skulle det hända. Du skulle lämna oss. Jag ville säga att jag hade ångrat mej. Samtidigt som jag visste att det skulle vara dumt. Jag ville bara ditt bästa. Du har det bra nu älskade vän. Men jag saknar dej!!

Var nog bara tvungen att få skriva lite om dej och mina tankar. För det mesta så klarar jag mej igenom dagarna utan att fälla tårar. Men jag tänker på dej varje dag och jag pratar ofta om dej. Det är faktiskt oftare jag tänker på glada stunder med dej numera än det här sorgliga som jag skrivit om nu. Det känns lite lättare nu. Eller inte just nu när jag sitter och skriver. Nu känns det mest hemskt.

Vi ska åka till byn under påsken. Där brukade ju du ha så skoj när du fick springa lös på gården hela dagarna. I somras hade du och Ewert så roligt där! Det var nog därför jag blev ledsen igen. För att jag vet att nu när vi snart ska till vår kära lilla by så kommer inte du vara med. Men vi ska försöka ha det trevligt ändå. Jag måste bara försöka tänka att du har det bra och att du inte lider på något sätt där du är nu. Och inte tror jag du vill att vi ska sitta och deppa. Nej inte alls, du vill nog att vi ska fjanta omkring i snön och vara glada precis som förut.

Tänkte faktiskt skriva något glatt här i bloggen idag också. Så vad ska vi hitta på här då?

Igår fick Ewert vara hos Yoda och Yla tillsammans med deras husse några timmar. Väldigt nyttigt för Ewert eftersom han är så väldigt mammig av sig. Jag och syster var och kollade på Melodifestivalen - Andra Chansen. Väldigt kul hade vi och hejade som bara den på The Poodles samt Nordman. Det gick iallafall bra för Nordman så man får väl vara glad för det. Inte för att jag är någon melodifestivals-människa men det var ju kul att heja på någon när det nu var sådana happenings i våran lilla stad :)

Till helgen som kommer ska Ewert på en liten inoff. utställning här i Kiruna som anordnas av Norra Norrbottens Kennelklubb. Tänkte att vi kör en liten utställningsträning till innan våren/sommarens utställningar drar igång. Så det kan ju vara lite roligt. Även om domaren säkerligen inte är någon hejare på boxer så får ju vi lite ringträning åtminstone.

Gonatt kära läsare.

Ja ser det snöar

Jahapp, då snöar det igen! Några dagar har vi haft riktigt härligt väder med sol och hyfsad värme. Direkt blev man pigg och glad och jag och Ewert tillbringade mycket tid ute på fridfulla promenader efter skoterspår.
Idag snöar det väldans mycket igen så nu ska vi hålla oss inne.
Måste skryta med att Ewert börjar bli en riktigt bra kille! Okej, han har alltid varit bra men han utecklas massor! Han har blivit mer uthållig när vi tränar. Uppletande går superbra för tillfället! Han letar upp föremålen och lämnar dem i min hand. Duuuktig ponke minsann.
Vi tränar mycket på det här med att inte hoppa på folk som han ska hälsa på och även att klara av hundmöten utan att bli helvild. Och det går framåt.
Har börjat ha med en boll när vi är ute som jag avleder honom med när jag ser att det är dags för hundmöte. Funkar bra oftast, dock inte vid alla möten men vi tränar iallafall ;)

Hoppandet har absolut lugnat ner sig utomhus. Även inne när folk Ewert känner kommer på besök. Dock beter han sig som en galen studsboll när okänt folk för Ewert kommer in.. Och det är ju inte kul för någon. Men det ska nog bli ordning på min lilla snorunge också!