Sorg och tomhet

Under en längre tid har vår älskade Ewert haft problem med klåda och vi har gjort hudutredningar och allergiutredningar i Öjebyn. Där visade det sig att han är allergisk men inte mot vad. Ewert har fått många och långa antibiotikakurer, kortisonkurer och ständiga bad med Malaseb. Klådan blev inte bättre. Vi har inte kunnat tro att det är sant att våran Ewert också är allergiker, man kan ju inte ha sådan otur tyckte vi.
Dessutom konstaterades att Ewerts hjärta inte fungerade som det skulle. Han har ju ända sedan han var liten valp stannat och vilat några gånger varenda gång han varit ute och lekt med andra hundar eller rusat runt själv i skogen. Veterinären sa att det var ett tecken på hjärtfel. Vi trodde bara att det var Ewerts sköna personlighet; att han gillade att ta igen sig när han var trött!
Han blev stelare i sina bakben och kunde halta rejält efter lek med andra hundar. Han ramlade till och med inomhus en gång när han bara stod upp! Det var besvärligt att gå upp för trapporna och att hoppa ut från bilen efter vila var inte så lockande.

Vi insåg, med veterinärens hjälp, att det blivit alltför många hälsoproblem för Ewerts del. Veterinären sa att jag beskriver en hund som inte lever ett bra liv längre :( Det lät fruktansvärt att höra dom.
Ewert, min bästa vän och ögonsten, min stolthet och min följeslagare har lämnat mej. Han fick somna in i mina armar i måndags 16/1.

Det har varit en riktigt tung period vi gått igenom när vi fattade beslutet om avlivning och sedan ännu värre; att boka tid och verkligen göra det. En hemsk process på alla sätt och vis.
Kanske drog jag ut på det för länge? Men jag kunde verkligen inte ringa och boka den där hemska tiden förrän jag verkligen kände mej mogen för det. Jag hade dåligt samvete varje dag när jag skjutit upp samtalet ännu en gång.

En kväll såg jag på Ewert och tänkte "stackars hund" och i samma sekund insåg jag att nu är det dags. Han låg i sin Bia och såg helt apatisk ut med huden lysandes igenom pälsen på undersidan. Han såg verkligen sjuk ut. Då tänkte jag att jag måste göra något så fort som möjligt för mitt älskade hjärta mår inte bra.

Tiden från att jag ringde till själva avlivningsdagen gick fort och var riktigt jobbig att gå igenom. Det var hemskt att veta vad som ska hända och till och med vilken dag och tid Ewert kommer dö.

Jag passade på att låta honom äta en hel massa god mat (han var verkligen besatt av mat), gosa mycket, promenera och försöka ha roligt den tid som var kvar. Jag kämpade väl för att bara tänka på nuet men det var svårt. När måndagen närmade sig ville jag bara fly med Ewert, ville inte åka till Gällivare. Men vi åkte. Jag förstår inte hur det gick till.
På något vis lyckades jag vara helt lugn och normal (utåt i alla fall) ända fram tills vi var framme hos veterinären. Jag blundade när Ville körde in i Gve och hela vägen tills han stannade på parkeringen. Jag ville inte se vart vi var på väg. Jag smekte Ewerts lena, mysiga huvud och matade honom med köttbullar.

På parkeringen sprang Ewert och var toppenglad. Jag däremot insåg vart vi var och kom ihåg hur Dimon sprungit där 4 år tidigare just innan han dog. Jag kunde inte vara lugn längre! Jag fick lite panik och var tvungen att gå omkring och försöka andas ett tag. Ewert rusade däremot mot dörren till vetten och ville att vi skulle släppa in honom.

Vi fick komma in i ett rum direkt och veterinären kom och berättade vad som skulle hända. Jag försökte verkligen vara lugn för Ewerts skull. Matade honom med köttbullar mest hela tiden, även när han fick den lugnande sprutan.

Ville busade lite med Ewert men vi märkte att han blev trött väldigt fort. Jag satte mej på golvet på våran medhavda fäll. Ewert fick göra lite tricks men jag såg att han hade börjat skaka av trötthet. Så vi lade oss ner på fällen och jag kramade Ewert medan jag matade honom med köttbullar. Han var jättetrött och dåsig. Jag viskade allt jag ville hinna säga till honom, tackade för våran tid och sa hur mycket han betyder och betytt för mej. Sedan kom veterinären in. Jag låg bakom Ewerts rygg och kramade honom och blundade. Ville inte se några sprutor eller ser vad som hände.
Jag bara kramade Ewert och hörde hur han andades tungt. Han var så varm och underbar att krama.

Veterinären sa till när hon började spruta in överdosen. Jag insåg att jag kommer märka när Ewert slutar andas eftersom han andades så tydligt och tungt. Fick panik och började gråta tyst mot hans päls. Samtidigt slutade han att andas, det tog bara någon sekund. Jag kände hur min Ewert försvann. Medan jag och Ewert låg där så satt veterinären och lyssnade på hjärtat. Det tog evigheters evigheter innan hon slutade tyckte jag. Jag visste vad hon skulle säga när hon slutat lyssna. Jag ville verkligen inte höra hennes ord. Det var hennes ord jag fasade över så jävla mycket. Men så kom det: "Nu är han död".
Det visste jag ju redan att han var.. Han var helt blickstilla.

Jag bad vetten att hämta Ville och Edward. Vi satt och grät tillsammans och klappade på Ewerts döda kropp en stund innan vi gick därifrån. Jag kramade om veterinären och tackade för att hon gjorde det så fint. För fint var det verkligen mitt i allt det sorgliga. Ewert märkte ingenting. Han var glad och sprallig över att få träffa veterinären, fick äta köttbullar och ligga och vila med sin matte. Och bara somna helt lugnt och stilla utan någon smärta.

Jag är stolt över mej själv för att jag klarade av att släppa Ewert trots att jag absolut inte ville. Jag gjorde det av kärlek till min guldhund. För att jag inte ville att han skulle lida och må dåligt.

Det är så otroligt tomt här hemma utan Ewert. Vi har haft boxer sedan 2005 och helt plötsligt finns ingen boxer hemma. Det är onaturligt tyst hela tiden! Dessutom känns det väldigt fel och orättvist att vi haft 2 boxer födda 2005 och 2007 och inge av dem lever idag. Ska inte hundar leva längre än så här! Det är fruktansvärt att det ska finnas så mycket sjukdomar i boxerrasen. Stackars hundar :(

Ewert var en känslig och mjuk hund. Han kände direkt av stämningar och hur vi mådde. Han hade ett hjärta av guld. Så genomsnäll och go. den keligaste hund jag träffat. Ville alltid vara nära och helst i famnen. Ewert var världens bästa hund.

Vi saknar våran Huva så mycket.

Ewert 4 år idag!

Ojojoj, här bloggas det hejvilt ;)
Tiden går fort måste jag säga, längesen jag uppdaterade Ewerts blogg!
Idag är det dock en mycket speciell dag eftersom Ewert fyller 4 år. Så det skall självklart uppmärksammas och firas så gott det går.
För exakt 4 år sedan fick jag ett helt fantastiskt sms av Ewerts uppfödare om att det fötts ett gäng gula valpar och jag blev lovad att få välja ut en gul pojke till mej. Vilken lyckodag det var! Jag kommer ihåg hur lycklig jag var och hur jag räknade ner dagarna tills jag skulle få träffa de små liven och sedan också få hämta hem min älskade Ewert.

Tiden masade sig fram men tillslut var det dags att åka till Boden. Ewert var den överlägset finaste valpen såklart :D






Nu är guldhunden min redan 4 år och han börjar kanske kännas liiite vuxen men inte är det mycket. Han är en underbar hund som är känslig och mjuk och vill vara nära, så nära det går. En riktig kelgris är han och har alltid varit. Ewert vet alltid vilket humör jag är på, är jag ledsen så tröstar han mej alltid. Jag älskar Ewert helt otroligt mycket!

Det tråkiga för tillfället är att Ewert blivit allergisk på "äldre dar". Jag trodde aldrig att jag skulle ha sådan otur men nu är det bara att acceptera. Från att vara kärnfrisk, visserligen med HD grad D, till att vara tunnhårig och kortisonberoende. Utan kortison kliar han som en tok. Vi håller på med en allergiutredning hos en jättebra och intresserad veterinär i Öjebyn. Väldigt långt för oss att köra sisådär 80 mil på en dag för att åka till vetten med hunden men man måste ju när man bor här.

Vi har uteslutit alla former av hormonella problem med diverse prover, hormonerna är som de ska på Ewert. Vid första vet.besöket hade Ewert en kraftig hudinfektion och jästsvampinfektion. Så han har gått på antibiotika, svampmedicin och täta medicinska bad tills mitten av februari. Nu badar vi "bara" plus att han måste äta kortison för att inte klia så mycket och dra på sig nya hudinfektioner.

Just nu är det eliminationsdiet i 8 veckor då Ewert bara och endast får äta Hills z/d (snordyrt vet. foder). Absolut ingenting annat får passera hundens mun står det i instruktionerna från vet. Snacka om att Ewert är sugen på allt och inget och går runt och letar smulor på golvet. Det har bara gått 3 veckor av dieten dessutom.

Jag hoppas innerligt att han är foderallergiker och inte atopiker. Men foderallergi är ovanligt tyvärr och dessutomär atopi alldeles för vanligt hos boxer. Det är ärligt talat svårt att hålla hoppet uppe när man redan haft en allergisk hund. Men vi försöker för vi älskar våran Ewert så himla mycket.

Ja det var väl det om detta. Nu ska jag och Ewert ut i vårvädret och ta morgonpromenaden. Som extra födelsedagsgod frukost fick Ewert Hills z/d burkmat istället för torrfoder. Man gör ju så gott man kan ;D Han är ett riktigt matvrak så han skulle aldrig få för sig att vägra äta som tur är.

Ha en strålande dag kära vänner (om det är någon som läser här nuförtiden?) Nu ska Ewert fira födelsedag!

En varm och härlig midsommar i byarnas by

I måndags kom vi hem från Masugnsbyn. Ewert har haft ett mini-sommarlov där under helgen med långa skogspromenader, slicka på nyfångade fiskar och pinntuggande. Ja allt sådant som han gillar att göra. Han har varit lös på gården så mycket han har velat och lekt massor med Yoda. Solen har visat sig alla dagar och vi har verkligen haft det helt underbart!

I lördags var det först varmt och soligt men sedan blev det världens åskväder med störtregn (kändes som monsunregn) och flera timmars muller och blixtar. Dessutom blev vi av med strömmen så gott som hela dagen. Sent på kvällen när regnet avtagit så promenerade vi i skogen till Merasjoki-stugan. Vi övernattade där och fiskade en hel del. Grymt fint väder på söndagen med sol och lite vind så vi slapp myggen. Fick gäddor som vanligt! Men också en jättetjusig öring :)

Har inte spårat alls med Ewert under veckan som varit. Det har inte blivit av helt enkelt. Får se när vi ska ta oss i kragen och träna spår igen. Har några dagar ledigt ännu innan jobbet drar igång. Hade gärna åkt tillbaka till byn igen och myst i solen. Man får en riktigt sommarlovskänsla där på gräsmattan när man inte har något speciellt man måste göra. Bara lata sig och göra vad man känner för.

Näpp, nu ska jag och Ewert på en snabb visit till Elin & Yoda ja och så lilla Vincent förstås.
Catch up with you later on!

Lugna dagar innan midsommar

I morgon åker vi till Masugnsbyn igen. Var där förra helgen också och vandrade i skogen många fler timmar än planerat. Men mysigt var det ju och Ewert fick ordentligt med motion.
Jag hoppas på soligt väder så vi kan vara ute hela helgen och grilla, mysa och förhoppningsvis fiska lite. I want fish!

Well, igår var Ewert till veterinären för första gången på si så där 2 år. Jag är inte van att gå till veterinären längre! Med Dimon gick vi säkert 1 gång i månaden. Så kändes det i alla fall.
Ewert kliar sig som fan i öronen och de är alldeles röda och såriga. Dessutom kliar det under hakan och ja det verkar klia i hela ansiktet ibland. Veterinären sa att det var typisk allergisk klåda. Nääää, sa jag. Men visst kliar det ju lite överallt om hunden är allergisk. Dessutom vet jag fler hundar i Ewerts syskonskara som kliar sig så det är ju inte så konstigt.

Läste för övrigt i en veterinärbok att parar man 2 hundar med atopi så kommer alla deras avkommor utveckla atopi innan de fyllt 2 år. 100% alltså. Det jag undrar är om det finns någon frisk boxer längre? Finns det verkligen kvar boxer att avla på som inte har atopi i släkten? Säkert finns det väl men det måste vara svårt att hitta. Vet ju att det avlas hejvilt på hundar med klåda eller som har kullsyskon med klåda. På bara några år hinner atopin spridas till otroligt många valpar. Det är ärftligt men i uppfödarvärlden verkar det som att det bara är valpköparnas hundar som kan få klåda (som aldrig är ärftligt eftersom uppfödarnas hundar förstås är felfria.)

Jag förstår inte varför man inte kan införa på SKK avelsdata/hunddata om hunden fått diagnos atopi likaväl som man kan se om hunden har normala höfter och knän sov. Atopi är ju dessutom så mycket värre än dåliga höfter för det mesta.
Som det är i dag är det helt omöjligt att veta om hunden har atopi i släkten. Uppfödarna verkar tycka om att mörka klåda som på sina avelshundar bara för att de har fria höfter och snygg exteriör. Klåda är ju liksom bara klåda. Får sedan en valpköpare en hund med klåda så beror det absolut inte på att uppfödaren avlat på sjuka hundar, nej nej. Det är såklart valpköparens fel som har understimulerat hunden eller gett fel foder osv. Eller så har valpköparen rent utav hittat på allt för att vara elak mot uppfödaren och sabba dennes bedårande rykte. Det är en sjuk boxervärld vi lever i. Hundavel med fokus på pengar är det fulaste som finns.


Nåväl, Ewert mår prima och har nu fått örondroppar för att bli av med öroninflammationen. Dessutom ska jag tvätta varje dag för att bli av med svampen i öronen och hakan.
Detta är ju ingenting om man jämför med Dimons klådproblem så jag är glad för det lilla. Synd bara att Ewert verkligen hatar att få öronen rensade och droppade. Kanske vänjer han sig?
Dimon hade så gott som alltid problem med öronen på grund av atopin. En frisk hund får inte återkommande öronproblem helt enkelt.

Nu ska vi ta och börja fixa lite här och ta en promenad innan jag ska på möte på jobbet.
Solen skiner och allt känns härligt! Ska bli så myspysigt att åka till byn och bara vara.

Catch up with you later on!
Det var dagens då.

Mera viltspår

Ewert & Ämmi efter spårningen

Ewert & Ämmi efter bus

Charmknuttarna

I dag har jag varit ute med Veronica och Sandra och lagt viltspår igen. Vi valde verkligen en fin och lättgången terräng utan björnar. Kan nog känna att jag behöver en björnpaus efter helgens bravader ute i björnskogen/spårskogen.

Ewerts spår skulle vara ungefär 400 meter med 4 vinklar och ett bloduppehåll. Tror inte det blev riktigt 400 meter men tjusigt ändå.
Spåret fick ligga 3½ timmar innan Ewert fick börja spåra. Starten tog han riktigt bra men han vindade mycket. Sist jag såg honom spåra så var på viltspårkursen. Min guldhund verkar ha olika spårstilar beroende på humör eller nåt! Bloduppehållet hade jag på första sträckan för omväxlings skull och det tog han väldigt bra. Vid alla fyra vinklar så ringade han. Ett tapp där han kom av sig men ganska snabbt hittade han tillbaka till spåret av sig själv. Egentligen att bra spårjobb men inte helt fokuserat som jag vet att han kan när han känner för det. Måste verkligen beställa en bok om viltspår så jag får lite nya tips.

Jag vet ju att Ewert verkligen kan spåra, och riktigt noggrant dessutom, när han väl vill. Men vissa gånger går han väldigt nonchalant och slarvigt samt ringar mycket. Ibland tappar han spåret och verkar inte så intresserad av att hitta tillbaka till det. Hoppas en bok kan hjälpa mej lite med det.

Anlagsprovet då. Ewert hade haft en såå tråkig instängd i bilen från 12.30-20.00. Jag promenerade honom ordentligt på morgonen ca 70 minuter. Sedan var det studentutsläpp och smörgåstårta då Ewert fick sitta i bilen. Hem en sväng för att byta om och packa spårgrejer och tillbaka till bilen. Åkte iväg på genomgången för spårprovet. Mera sittande i bilen. Jag åkte ivg en bit bort från mötesplatsen för att Ewert inte skulle få chans att hispa upp sig för alla hundar och människor som var där.

Bestämde mej för att promenera med honom i skogen så han skulle vara välrastad innan provet.
han gå kanske 5 minuter eller så innan jag såg en björn en bit bort. Blev så fruktansvärt livrädd och slet med mej Ewert genom alla hemska snår och tillbaka till bilen. Björnar är min största skräck.. och kanske till och med fobi? Tänker jämt och ständigt på björnar när jag går i skogen och ser till att prata högt så de ska höra att jag är där.

Hjärtat bultade hårdare än någonsin och hela jag skakade. Ewert hann aldrig se björnen på grund av den snåriga terrängen och att jag vände så fort jag såg den. Men han blev väldigt rädd och låg när jag betedde mej så underligt. Väl inne bilens trygghet så satt jag bara och skakade och flämtade i 30-40 minuter kanske innan jag åkte till bebyggelsen i Jukkasjärvi. Tänkte att jag promenerar Ewert där vart det är björnfritt ;)

Efter björnincidenten hade jag planer på att åka hem eftersom jag var så uppskakad och tänkte att Ewert kanske inte borde spåra om jag inte kan samla mej och bli lugn.
Efter lite övertalning från far och maken så stannade jag kvar och väntade till det var Ewerts tur att gå anlagsprovet.

Det var ändå 2½ timme från björnen till spåret så nog hann jag lugna mej en hel del. Regnet vräkte ner hela tiden Ewerts spår låg så det var nog rätt så utspätt när klockan väl var 20.00.
Ewert blev jättelycklig när det äntligen hände något efter en lång och tråkig dag i bilen. Domaren och sekreteraren var så himla roliga och intressanta tyckte han så han hade svårt att släppa fokus på dem.

Uppsparken luktade han noga på innan han pinkade samt plockade upp en pinne. Tittade bak på domaren och viftade på svansen. Skuttade dit och hälsade på domaren igen innan han hittade lite blåbärsris att tugga på. Haha! Jag hade aldrig kunnat tro att han inte skulle ta spåret vid uppsparken för det har aldrig hänt tidigare. Han brukar ju vara så grymt taggad att komma iväg på spåret så fort som möjligt. Men icket på prov. Icket, icket.

Nåväl vi provade på nytt vid starten men då ville han inte ens lukta på uppsparken, där hade han ju redan luktat tyckte herr Hewert. Domaren tyckte att jag kunde prova gå famåt bara och se om Ewert skulle hitta spåret då. Det tog ett tag (kändes som en evighet) men några meter från uppsparken hände något fantastiskt! Precis när jag gett upp och tänkte packa in oss i bilen igen så tog Ewert spåret och spårade jättefint resten av första sträckan.

Vid första vinkeln ringade han och tappade även bort sig en bit in på 2:a sträckan. Han kändes ofokuserad bitvis och ibland spårade han helt kanonbra. Han ringade vid alla vinklarna av någon anledning. När han äntligen kom fram till klöven var jag helt utmattad och lättad! Ewert blev så glad så när han hittade sin kära klöv och bar den hela vägen tillbaka till bilen.

Domaren tyckte att Ewert spårade riktigt bar och noggrant när han väl spårade. Det var det enda han sa! Jag trodde att jag skulle få veta hur provet hade gått direkt så jag stod vid bilen medan domaren och sekreteraren satt i domarens bil och antecknade och hade sig. Skitnervös var jag! Misstänkte att Ewert inte var godkänd. Efter en evighet kom bara sekreteraren ut och jag frågade när jag skulle få veta resultatet. Imorgon svarade hon!!!! Imorgon eftermiddag.

Jag hade absolut ingen aning om att jag skulle få åka hem utan att veta resultatet . Så jäkla sur och snopen jag kände mej. Funderade om jag skulle idas åka tillbaka nästa dag på prisutdelningen men nyfikenheten vann och jag åkte. Jag ville ju så gärna få veta vad domaren tyckte om Ewert. Fick sitta och vänta tålmodigt i 3 timmar innan det äntligen var prisutdelning.
Veronicas hund Ville gick sitt spår kl. 16 så jag åkte med henne dit. Prisutdelningen skulle vara kl.17 men nix, den förflyttades till si så där 18.30.
Ewert blev ej godkänd. Så trist!

Har lärt mej att han inte bör sitta i bilen någon längre stund alls innan han ska spåra för att undvika att bli hispig och ofokuserad.

Alltid lär man sig någonting.

Kul är att Sandra, Ämmis matte, har spårat med sin vackra boxertjej för första gången idag :) Hoppas de nu får upp spårintresset och hakar på fler gånger!

Det var dagens det!

Ett superbt viltspår!

Ååh vad jag är glad och nöjd med min guldhund!
Vi har precis kommit hem efter ett lyckat spårande. Jag och maken lade ett 300 meters spår med 4 vinklar och ett bloduppehåll på 15 meter. 300 metersspår är så behändiga, 600 meter är mera mastiga ;) Men på fredag blir det minsann ett 600 meters. Jag tänker inte lägga något så långt innan anlaget har jag bestämt mej för.

Ewert spårade klockrent från start till slutet med klöven. Han höll en jämn takt och när jag stannade då och då så stannade han också och kollade bakåt på mej utan att bli hysterisk. När jag var redo att fortsätta så fortsatte Ewert med näsan i marken. Han gick så otroligt noggrant och bra idag så jag känner mej helt lyrisk :D Alla fyra vinklarna tog han jättebra och vid bloduppehållet fortsatte han precis lika bra.

Det finns egentligen ingenting att anmärka på. Jag är så glad att min boxerkarl gjort sådana framsteg och blivit så lugn och noggrann. Han är verkligen inte samma hund i spåret som under viltspårkursen. Han är riktigt duktig!

Nu är frågan bara om jag ska vänta till fredagens anlagsprov innan han får spåra igen eller om jag ska klämma in något till träningsspår innan? Tror faktiskt att jag inte ska låta honom spåra mer förrän på fredag. Tror han blir mera taggad att spåra om det får gå några dagar emellan. Nu hade det gått nästan en hel vecka sedan förra spåret och han spårade bättre än någonsin. Inte ens ett tapp!! Hade dock varit bra om han tappade spåret ibland och fick ringa sig tillbaka till det. Nästa grej vi ska träna på är återgångar, ska bli intressant att se hur han löser det :)

Well, det var dagens. I'm so happy! Ewert is the dawg.

Blåsigt viltspår

I dag försökte jag leta upp ett fint skogsparti där ingen brukar rasta sina hundar. Det är extremt svårt här i hundtäta Kiruna där varje hushåll har minst en hund.. nästan ;)

Jag hittade ett ställe som såg väldigt övergivet och ogästvänligt ut på grund av att det var så otroligt snårigt och svårframkomligt på sina håll. Där snitslade jag ut 100 meter rakt ut i skogen och tänkte flera gånger att nej fan, nu vänder jag och plockar tillbaka alla snitslar. Det var så bökigt att gå där. Men sedan tänkte jag om, som tur var, och fortsatte. Jag såg flera älgspår där och insåg att det är ju i sådana här miljöer som de riktiga älgarna går för tusan!
Efter 100 meter vinklade jag av och gick cirka 50 meter. Helt plötsligt såg jag att det kom en liten grusväg som jag fick gå över. Just det ja, innan grusvägen var det en liten bäck att korsa också. Spåret blev mycket mer spännande än jag först trodde. Bra träning för Ewert tänkte jag och fortsatte. Sammanlagt blev sträcka 2 cirka 150 meter innan jag vinklade av igen och gick 100 meter. Sista sträckan var riktigt trevligt att gå om man jämför med de föregående sträckorna. Det var mycket mer öppet och utan omkullfallna träd.

Spåret fick ligga 4 timmar innan jag gick det med Ewert. När jag lade spåret blåste det lite men inte så farligt ändå. 4 timmar senare blåste det riktigt rejält och det kändes otrevlig att vara ute. Spännande tyckte jag som undrade hur och om Ewert skulle fixa spåret. Trots mitt kämpande för att hitta ett ostört ställe där ingen rastade sin hund så stod det en bil där när vi kom! Vi stod där en stund och snart kom en gubbe med sin hund. Det verkar fan inte finnas något hundfritt ställe här!! Nåväl, när de åt iväg så tog jag ut Ewert.

Spårstarten gick alldeles utmärkt. Han luktade riktigt ordentligt på uppsparken innan han fortsatte rakt fram med nosen i marken. Riktigt spårnoga och fint trots blåsten. För första gången tog han vinkeln riktigt snyggt. Jag kände mej så nöjd och glad!
Direkt efter att första vinkeln var avklarad vek han av och började tugga gräs av någon anledning. Var det blåsten? Eller något annat? Han gick inte lång bort, kanske 10-15 meter från själva spåret. Jag ville inte behöva ta tillbaka honom på spåret så jag lät honom tugga gräs ett bra tag innan jag tyckte att han faktiskt slutat spåra och visade tillbaka honom. Han tog spåret direkt och följde det fint över bäcken och till den lilla grusvägen. Det såg ut som att han skulle fixa att korsa vägen men helt plötsligt började han gå efter vägen istället. Jag tror det berodde på att han tyvärr inte var ordentligt rastad. Jag slarvade där.. jag skyller på blåsten ;) Ska skärpa mej till nästa gång.

Ewert gick efter vägen åt båda riktningarna och sedan gick han tillbaka några meter efter spåret innan han vände igen. När han letat spåret ett tag satte han sig och gjorde toabestyren och verkade ha tappat bort spåret. Jag visade återigen honom till spåret och han tog det galant. Han följde det i rask takt, kanske en aning för fort.

Bloduppehållet märkte jag inte alls av, han hade näsan i backen hela vägen till andra vinkeln. Tidigare har han vindat sig fram till där det blodats igen. Andra vinkeln tog han lika snyggt som den första :) Jag är så stolt! På den sista sträckan var det ganska så öppet och därför blåste det extra kraftigt. Tror det var därför Ewert lyfte nosen och gick med lite högre huvud emellanåt den sista sträckan. Han gick ut lite och gick inte exakt i spårkärnan men han följde ändå spåret väldigt bra. Klöven hittade han utan problem och blev så lycklig. Han bar den hela vägen till bilen och ville inte gärna ge den till mej. Vi kampade lite och lattjade med den äckliga klöven innan jag knöck den av honom.

Jag känner mej otroligt nöjd och uppåt efter dagens spår faktiskt. Det gick bättre än någonsin! Det jag inte tycker är lika kul är att jag fick visa honom på spåret två gånger. Det är som att han kommer av sig och glömmer bort vad det var han höll på med. Men han var verkligen jätteduktig idag! Han är som en helt annan hund att spåra med när vi är ensamma. På kursen var han superstressad och galen. Idag var han riktigt lugn och fokuserad.

Ja det var dagens det. Ewert är världens bästa guldklimpsboxer :D

Tjing tjong!